EU:s avskogningsförordning, EUDR, kräver att verksamhetsutövare som släpper ut vissa råvaror på EU-marknaden kan visa att varorna är avskogningsfria och lagligt producerade, styrkt med geolokaliseringsdata för det markområde där råvaran vuxit. Trä är en av de råvaror som omfattas, och efterlevnadsbördan är påtaglig — vilket är skälet till att frågan dyker upp i samtal om emballage: behöver min pall en förklaring om tillbörlig aktsamhet?
För de flesta köpare, i de flesta situationer, är svaret nej. Resonemanget är värt att förstå, eftersom det besparar er mycket onödigt pappersarbete.
Undantaget för emballage
Emballage som uteslutande används för att bära upp, skydda eller transportera en annan produkt ligger utanför EUDR:s tillämpningsområde från det ögonblick det används för det ändamålet. Det omfattar både engångsemballage och returemballage. Rakt på sak: en pall som bär ert gods är emballage, inte en produkt som släpps ut på marknaden, och förordningen behandlar den därefter.
Tre följder är värda att känna till:
- Att sälja eller hyra ut begagnat emballagematerial, till exempel begagnade pallar, utlöser inte EUDR.
- Att reparera en pall utlöser skyldigheter endast för det nya trä som tillförs, inte för hela enheten.
- Tomt, begagnat emballage som redan använts för sitt ändamål och som cirkulerar i slutna system ligger utanför tillämpningsområdet.
Där träemballage släpps ut på marknaden som en produkt i egen rätt — en tillverkare som säljer nya pallar som vara — är läget ett annat, och den skyldigheten ligger hos producenten snarare än hos er som användare av emballaget.
Tidpunkter
Tillämpningsdagen har flyttats mer än en gång. Som läget nu är gäller EUDR från den 30 december 2026 för medelstora och stora företag samt för mikroföretag och små företag inom trähandeln, medan övriga mikroföretag och små företag följer den 30 juni 2027. Ett förenklingspaket som publicerades 2026 justerade flera detaljer i genomförandet.
Med tanke på den historiken bör ni behandla varje datum ni läser — även det i detta stycke — som något att stämma av mot gällande officiell position innan ni bygger en efterlevnadsplan kring det.
Vad en ansvarsfull leverantör ändå bör kunna berätta
Undantaget från tillämpningsområdet är en rättslig position, inte ett tillstånd att vara vag om varifrån virket kommer. Oberoende av EUDR bör en emballagetillverkare kunna svara på:
- Vilka länder och regioner virket kommer från.
- Om leveranserna är certifierade — FSC- eller PEFC-spårbarhetscertifiering — och i vilken andel.
- Om de sågverk man köper av omfattas av EU:s timmerförordning eller de skyldigheter som efterträtt den.
Merparten av vårt virke kommer från litauiska och baltiska skogar, som hör till Europas mer strikt reglerade och väldokumenterade försörjningsområden. Om era egna kunder ställer frågor om ursprung — och i branscher som livsmedel, läkemedel och fordon gör de det allt oftare — är det svaret ofta vad de faktiskt behöver, snarare än en EUDR-förklaring som förordningen inte kräver.
Det praktiska rådet
Om någon i er leveranskedja begär en EUDR-förklaring om tillbörlig aktsamhet för pallarna under ert gods är det värt att kontrollera om begäran är befogad. Ofta rör det sig om en inköpsmall som tillämpas urskillningslöst på varje rad, och svaret är att emballage i användning är undantaget. På samma sätt: om ni köper träemballage som vara för vidareförsäljning i stället för att bära era egna produkter är analysen en annan, och då bör ni ta råd.
Vi dokumenterar gärna vårt virkesursprung för varje kund som behöver det. Vad vi inte gör är att utfärda ett intyg som antyder att en rättslig skyldighet gäller där den inte gör det — det hjälper ingen och grumlar en efterlevnadsbild som redan är komplicerad nog.
