Engångs- eller returemballage: när det lönar sig

Returemballage framställs som självklart bättre — köp en gång, använd femtio gånger. Verkligheten är att det fungerar lysande på vissa rutter och går med förlust på andra, och skillnaden är förutsägbar om ni tittar på rätt variabler.

Först en ärlig varning om siffrorna

Ni hittar brytpunkter som anges med stor säkerhet på nätet: "returemballage betalar sig efter 5 till 20 cykler", "10 till 40 cykler", "50 till 70 användningar". Vi letade efter källorna. Ingen av dessa siffror har någon primärkälla, de motsäger varandra, och ingen av dem anger vilka kostnader som ingår.

Den akademiska bilden är ärligare och mindre tillfredsställande. En genomgång av 121 artiklar fann att metoderna för kostnadsberäkning "varierar betydligt mellan forskare". Det finns ingen enighet om någon formel. Den som ger er en universell brytpunkt gissar.

Vad som däremot finns är gediget arbete om vilka variabler som betyder något, och det visar sig vara mer användbart än en siffra.

De två variabler som avgör saken

En kollegialt granskad modell från forskare knutna till MIT:s Center for Transportation & Logistics rangordnade totalkostnadens känslighet. I ordning:

1. Svinnandelen — den dominerande variabeln, och dess betydelse växer ju dyrare emballaget är.
2. Returfraktsandelen — hur ofta en retur kräver en egen betald resa. Effekten blir allvarlig när mer än omkring 10 % av returerna kräver en sådan.
3. Inköpspriset — trea, efter båda de föregående.

Den rangordningen är sakens praktiska kärna. De flesta företag som utvärderar returemballage lägger sin tid på att förhandla styckpriset, som är det minst betydelsefulla av de tre.

Svinnets aritmetik är värd att införliva. Om varje resa har en oberoende sannolikhet för svinn är det förväntade antalet resor helt enkelt 1 ÷ svinnandelen:

• 2 % förlorade per resa → 50 resor
• 5 % per resa → 20 resor
• 10 % per resa → 10 resor

En låda för 10 € vid 2 % svinn per resa bär alltså 0,20 € per resa i avskriven inköpskostnad; vid 10 % bär den 1,00 €. Samtidigt krymper returfraktkostnaden inte alls. Just den kombinationen är hur okontrollerade exportrutter förstör kalkylen för returemballage.

En fallgrop: de flesta publicerade svinnsiffror avser år, inte resa. Ett årligt svinn på 10 % med tio cykler per år är omkring 1 % per resa; med två cykler per år är det omkring 5 %. Källorna blandar rutinmässigt ihop de två, och skillnaden är en faktor fem.

Ett verkligt exempel med verkliga tal

Det mest användbara publicerade fallet vi hittat är en spansk livsmedelsdistributör som studerats akademiskt. Tre alternativ jämfördes på processkostnad per cykel:

• Returlåda i plast: 0,21 € per cykel
• Engångslåda i kartong: 0,61 € per cykel
• Hyrd poollåda: 0,74 € per cykel

Returlådan ser ut som en enkel vinst — men det talet utesluter returtransporten, som bara gäller returalternativet. När transporten räknades in blev svaret beroende av volymen: returemballage vann bara där en region genererade fler än omkring 20 order per år. Under den tröskeln var engångsemballage billigare.

Skälet som anges är värt att återge till andemeningen: ju tätare sändningarna kommer, desto lättare är lådorna att kontrollera. Låg frekvens innebär långa liggtider, dålig överblick och högre svinn.

Resultatet av att optimera om på den grunden blev en minskning av den totala emballage- och distributionskostnaden med 19 % och ett 31 % lägre koldioxidavtryck. Anmärkningsvärt nog var svaret inte "använd returemballage överallt" — det blev returemballage i 15 regioner och engångsemballage i 21.

När engångsemballage är rätt svar

Publicerad forskning och lång praktik är eniga om förutsättningarna:

• Långa transportsträckor. En kollegialt granskad studie slog rakt fast att där transportkostnaderna är höga kan engångsemballage vara det ekonomiskt bättre valet — och att utsläppen från att returnera tomgods också kan väga tyngre än miljövinsten.
• Glesa sändningar till en viss destination, av kontrollskälen ovan.
• Obalanserade flöden, där det inte finns någon returfrakt att fylla.
• Ingen relation med mottagaren som gör returerna möjliga att kräva in. Ett retursystem är en logistiköverenskommelse, inte ett emballageinköp.
• Stark säsongsvariation, som tvingar er att äga tillräckligt med emballage för att täcka toppen medan det står oanvänt resten av året.
• Tvättkrav, som lägger till en kostnad per cykel som engångsemballage aldrig drar på sig.

Omvänt är de klassiska förutsättningarna som gynnar returemballage korta returavstånd med billig returfrakt, jämn efterfrågan, liten eller ingen rengöring, lång livslängd och jämförbara flöden in och ut.

Två punkter som är specifika för träemballage

För det första en verklig regulatorisk fördel: enligt ISPM 15 behöver en behandlad och märkt enhet som inte har reparerats eller ändrats varken ny behandling eller nytt märke under hela sin livslängd. En trälåda kan resa i åratal på sin ursprungliga stämpel. Returemballage i trä bär ingen återkommande behandlingskostnad.

För det andra ändrar reparerbarheten svinnkalkylen. En skadad plastlåda lämnar poolen; en skadad trälåda repareras och återgår till den. Enligt ISPM 15:s reparationsregler får ni byta upp till omkring en tredjedel av komponenterna och behålla enheten i drift, och plywoodskivor kan användas som utbytespaneler utan behandling eftersom de är undantaget processat trä.

Pallkragar förtjänar en notering här också: eftersom de fälls platt och sparar mer än 80 % av returvolymen löser de den enskilt största kostnadsdrivaren — returfrakten — bättre än styva lådor gör.

Så avgör ni saken i praktiken

I stället för en formel, arbeta er igenom detta:

1. Vad är svinnandelen per resa på den här rutten — inte per år? Vet ni inte det är det er första uppgift, och svaret avgör ofta frågan på egen hand.
2. Hur stor andel av returerna kräver en egen betald resa i stället för att åka med befintlig returfrakt?
3. Hur många cykler per år hinner varje enhet med? Det avgör hur mycket emballage ni måste äga.
4. Vad kostar en cykel i rengöring, kontroll och reparation?
5. Hur mycket blåser säsongsvariationen upp den flotta ni behöver?

En metodanmärkning från en emballageforskare är värd att föra vidare: utvärdera detta med nuvärdesberäkning snarare än med återbetalningstid. Återbetalningstiden tenderar att kraftigt underskatta nyttan, eftersom den bortser från allt som ligger efter återbetalningspunkten.

Vill ni gå igenom det för en bestämd rutt — berätta rutt, frekvens, volymer och vad som händer med tomgodset i dag. Vi hjälper hellre er fram till slutsatsen att engångsemballage är rätt på en rutt än säljer er ett retursystem som i det tysta går med förlust.